Utan Dig!

Utan dig är  himmelen ett tom rum

Månen är förlorad i universum

Solen täcks av mörka moln

Jag är vilsen och utan ton

Hjärtats normala rytm rubbas

Axlarna orkar inte dra min last

Du är den enda som hjärtat vill

Du är den som själen ville till

Bloggfågel!

Hej till er alla!

Idag ska jag publicera en kommentar (dikt) på dikten Tilltro av en av bloggens läsare!

Det är alltid rolig och uppmuntrande att få kommentarer oavsett om de är positiva eller negativa. Det sätter igång hjärnan!  Jag ska även förklara min frånvaro från webskogen kort fattad just nu men återkommer senare under min semester. Jag har nämligen jobbat hela tiden. Så är det när man jobbar statligt!

Jag är inte poet eller någon författare och besitter inte ordens makt. Jag skriver utifrån mina känslor. Jag skriver från hjärtat, inte hjärnan till skillnad från riktig författare.

Glädjen jag upplever, smärtan jag känner, sveken jag har varit med om, saknaden som jag har eller längtan till någon jag håller kär.

Känslorna ska vara fokuserade på en specifik känsla för att tillåta hjärtat sjunga, ge händerna styrkan att skriva.

Just nu när känslorna har spårats ur kurs och upplever turbulans. Vet ej vad ska man känna från en sekund till den andra? Man kan uppleva alla de ovan nämnda känslorna i samma sekund. Då pratar jag om tumult i hjärtat!

Här är kommentaren/ Dikt!

Bloggfågelns sång

Under våren sjöng fågeln så vackert om ädlaste kärlek,

hos omgivningens kroppar och tankar väcktes begär,
innerligt och fjunlätt berördes hud och sinnen av ordens härliga smek,
men asteniska misstolkare hävdade att fågeln var vulgär?

Nu har fågeln tystnat och frånvaron hos beundrarna skapat oro,

i webbskogen finns många konkurrenter som slåss om fågelns attraktion,
saknaden av sången smärtar beundrare då fågeln kanske satt bo,
ingen är dock ogin utan lyckönskan sker till de lyckliga tu med gratulation!

Men tystnaden skapar oro och rädsla för att det värsta hänt,

cyberskogen rymmer ju höken som i välljud och vacker kropp bara ser rov,
det vädjas att fågeln med väna stämman klargör det som är okänt,
låt diktens ljuva toner än en gång förkunna livet och kärlekens lov!

På återseende!