mellanhimmelochjord

Först och främst vill jag tacka dig för att du läste min blogg och delade med dig din historia. Tanken med min bloggande är jo att ta fram olika problematiken som vi invandrare har i våra dagliga liv i flykt.  Vi har inte bara berövats ett land, vi har förlorat mycket mer än så.

 Själv jobbar jag i systemet och vet att många kvinnor oavsett deras bakgrund kunnat utnyttja den generös kvinnosynen och systemets generösa bidrags former och frigöra sig ekonomisk från sina män. Jag känner din smärta och kan föreställa mig det du har gått genom och innerst glad att du har funnit lycka, harmoni och familjeliv du önskade dig.

 Jag har alltid haft frihet inom rammar, som ung i Afghanistan och när jag kom till Sverige.Min ex man är en underbar människa, en god vän, en pappa som älskar sina döttrar över allt annat på jordklotet, men tyvärr måste jag säga att han saknade förståelse för samlevnad, tvåsamhet och drivkraft.

Jag gjorde allt, var både mannen och kvinnan, kunde laga flera rätters middag och servera hans vänner, haft väluppfostrade barn och välsköt hem, jobbade heltid och studerade samtidtidig,  lärde mig från att tapetsera, måla och snickra i Sverige. Från en bortskämt unge blev jag allt i allo. Det kan vem som helst intyga. Men innerst inne mådde jag inte bra. Han visste inte vad jag gick genom, och hans frånvaro på nätterna pratar vi inte om. 

Jag förnekar inte att det har hänt att jag har varit ute och festad, det gör jag med mina underbara flickor. Annars så finns inte utrymme för mig med mitt jobb och andra åtagande som jag har.

Men vi kan inte dölja sanningen att majoriteten av afghanska kvinnor är förtryckta och kuvade av olika skäll. Själv passar inte i den kategorin. Tack vare min underbara familj.