En dikt på dari

 
 

آرامش قبر

زندگی معمایست
که نه تو دانی و نه من.
چهار راه یست
که همه پیوسته با غم.
یکی پیوسته به غم یار
دیگری پیوسته با سر نوشتی بیهنجار.
یکی بن بستی است
یکی سقوط انسان بی افکار
زندگی مثل نگاهی از پشت پنجره به بیرون
که پرنده ای در قفس به امید ازادیست.
زندگی را باید زیست.
ور نه راه چاره چیست؟
من و تو هر دو
زنده گانیم که مرده اند سال ها
در تن لباس کفن داریم و درون قلب پر تپش
ده مرا ارامگاهی قبر را
که من نخواهم این تپیدن ها.

فرح

 

 

 
 

 

En tanke!

 
 
 

Sitter och tänker på något.
Tankarna snurrar. 
Vet vad det är. 
Men får det inte rinna ner i fingertopparna. 
Den vita mobil skärmen. 
Där orden kommer smygande. 
Som små myror. 
Men... 
Jag får inte det ihop. 
Orden blir meningar utan innebörd. 
Kan det vara livet?
Men jag lever ju. 
Kan det vara lyckan?
Jag är inte olycklig. 
Vad är jag ute efter att säga?
Vet inte själv. 
Natten får mig tänka. 
Tystnaden gör mig förvirrad. 
Ack.. 
Låt nattens mörker lägga sig som en svart slöja.
Som en änka bär för att sörja!
Låt tystnaden höga ljud väcka världen.

 

Mina hårlockar!

 


Trodde att om jag klippte mitt hår.
Minnen av mina dansande hårlockar
skulle försvinna och inte mer få kännas av hans fingrar.
Hans heta kyssar på min nacke
skulle avkylas som höstens vindar.
Nattens kärleksviskningar
skulle försvinna med morgondagens
oväsen…
Tänk om det var så..
Eller tänk om det skulle bli så..
Att jag aldrig skulle tittat mer
På det förflutna ...
Jag klippte håret…
Minnena var ändå där
Och kyssarna brände själen…
Nu har jag låtit håret växa…
Nu är håret längre än någonsin..
Och mina hårlockar berättar
sagan om en kärlek
Mina ögon ser alltid tillbaka
för att se om han finns där.

 

Fotograf : Peter Bertilsson