Höstens löv

Mina ögon ser bortom horisonten. Låter min trötta kropp vila mot ett träd Av längtan och väntan. Hör fotsteg i slutet av allén. Hjärtat rusar iväg, galopperande som en häst. Fotstegen närmar sig. Mina ögon söker efter det bekanta ansiktet. Medan mitt hjärta skakar som ett löv. Ett löv helt fångat av hösten i obarmhärtiga vindar. Han går sakta hand i hand. Det jag såg tänkte jag inte var sant. Han såg på mig som det inte fanns några band. Blickarna möts. Han gick förbi och mitt liv rann ut i sanden!
Fotograf :Charlotte Hall

Frigörelse!

 

Ser du mig?
Jag har rest på mig!
Tar mina steg varsamt
Mellan sðkogens mörka träd.

Med brustet hjärta
Men en lärdom av misstag.
Du var ett av dem...
Som går ej glömma!

Minnen ger mig kraften.
För att färdas fort.
Få mina vingar.
Lämna din bur.

En bur av brutna löften.
Med gyllne galler.
Jag mätades av sorg
Törsten släclte jag med mina tårar.

Fotograf: 

Charlotte Hall

 
 

Parapsykologi!

Hej alla mina kära bloggläsare!

Länge har jag varit borta från skrivandet och diktandet. Kanske blev jag själv diktat av livet.

Försöker hålla upp huvudet över vattenytan de närmaste dagarna utan att tappa kontrollen totalt.

Tack och lov att man har sina nära vänner som man kan prata om saker och ting och även veteransmottagningen.

När det gäller dikter så hade jag mycket på jobbet och har fortfarande. På grund av min trötthet så kan jag komma sent och jobba till sena kväller.

Vet inte varför? Mina ord fanns där upp i huvudet men de gick vilse mellan tankar och nådde inte riktig fingerspetsarna för att printa de på papper.

 

Det jag skriver nedan vet fåtal om mig. Min mamma visste det. Aldrig har jag berättat saker och ting jag ser i detaljer till någon för kanske folk tror att man hittar på eller är psykiskt sjuk.

Men idag vill jag dela den med andra. Jag ser, drömmer om saker som ska hända mina närmaste eller någon som jag har på något sätt en koppling med. Det är inte bra saker jag ser.

Får aldrig lugnt och ro. För kanske tre månader sedan hade jag berättat till någon om en obehaglig känsla som jag hade i kroppen. Visste att något var på gång. Något hemskt har hänt eller hända.

Japp! Den känslan var så sann. Sedan drömde jag om något och någon. Drömmen var så verkligt att jag vaknade med andningsuppehåll och tårar i ögonen.

Japp! Det var så som jag drömde. Har alltid haft den känslan sedan jag var barn. Såg saker och ting som ska hända. Ibland sa jag det till mamma och ibland gick jag med den obehagliga känslan i kroppen och väntade på händelsen.

Några kanske tror på det sjätte sinnet och några kallar det för magkänsla! Varför drömmer jag om dåliga händelser eller ser de i vaket tillstånd?

 

När jag var yngre eller enklare sagt tills nästan tio år sedan kände jag mig aldrig ensam i ett rum.

Kunde känna närvaron av någon. Till och med ibland andningen av den osynliga. Blev aldrig  rädd av den känslan. Ibland skämdes jag att bytta kläder för jag visste att jag inte var ensam i rummet.

Något har hänt den osynliga vännen har lämnat mig. Såg den osynliga som min beskyddare.

Jag vill ha den osynliga beskyddaren tillbaka! Jag vill känna mig inte hel utan honom.

Troligen var det den som skyddade mig alltid från alla faror.

Har någon annan har och haft den känslan?