En mans berättelse om kriget...

 

Min avresa närmar sig. Fast jag kände mig som en främling i mitt eget land kan jag inte skaka av mig den vemodiga känslan. Frågor är många som snurrar i mitt huvud. Vem är jag och var är jag på väg.

Allt jag hade planerat blev inställd. Men jag har fått några andra förslag som jag verkligen måste fundera över. Det land som jag inte ens kan identifiera med drar mig tillbaka.

Scener, mänskor, landskapet, eländet med mera har fastnat i min näthinna för alltid. Alla är oroliga inför 2014. Ett år där många afghaner fruktar för sina liv och öde. Priserna på hus och märk som var skyhöga har börjat gå ner.

De som har pengar försöker investera utomland och säkerställa sina tillgångar. Många försöker få ut sina familjer till grannländer eller till väst. De befarar att omvärlden kommer att lämna Afghanistan i blodbad som de gjorde efter ryssarna lämnade landet.

En man berättade hur han blev tvungen att lämna sitt hem under inbördeskriget, då menar jag under den muslimska styret när flera grupper härjade i Kabuls olika områden. Alla kallade sig för Mujahid men de slogs mot sina egna lands män, sina muslimska bröder.

Han berättar: Det var tidig morgon och några män knackar på hans dörr. Han går fram till dörren och öppnar. De var tio tal. En av de säger till honom att han ska laga matten för deras män för kvällen.

Då frågar jag jag har ris som jag och min fru kan laga med potatis gryta för jag har inte råd med kött.

NEJ, säger en man bland de. Du ska grilla för oss! Men jag har inte kött. Hur ska jag kunna skaffa kött? Det ska vi förse dig med vi kommer senare och lämnar köttet, säger han. Det enda du ska göra är att tillaga den men krydda den ordentligt.

Efter ett par timmar återvänder de och lämnar över en plastsäck. Jag tar plastsäcken utan att öppna den och informerar att maten blir klar om två timmar så de kan komma tillbaka. Jag gick till min fru och lämnade säcken att öppna den. Hon gick till köket med säcken och jag satt med mina två små söner. Det dröjde inte så länge och hörde min fru skrikande springa till rummet. Hon hade tappat talförmågan och grät ohejdligt. Hon kastade sig över sina barn och täckte deras ansikte som om barnen kunde se vad som var i köket.

Jag sprang till köket. Vad jag såg den dagen kommer jag aldrig glömma eller begripa.

Köttet bestått av skurna kvinnobröst. Då förstått jag att mer kan jag inte stanna i det området. Tog mina barn och min fru och lämnade huset och aldrig återvände dit.

Enligt honom så kommer det bli samma sak igen. Jag tänker lämna landet om några mängder. Jag är fattig och kan inte åka längre bort än grannländerna ifall de inte stänger gränserna för oss.

Folket förskräck över deras livsöde och deras hopplöshet gör mig så ledsen och känner mig maktlöst!   

 

 

 

Kommentera här: